HUNSOR Observer

HUNSOR Observer

free, independent information resource

www.hunsor.se/ehunsor.html » Hungary by Hunsor

Skotten som ändrade allt

European UnionPosted by administrator Wed, June 04, 2014 00:29:00
I juni för hundra år sedan föll skotten i Sarajevo som skulle utlösa första världskriget. När vapnen tystnade fyra år ­senare hade kriget skördat nio miljoner soldaters liv.

○ Kartor ritades om och nya länder uppstod. Krigets följder gör sig påminda än i dag. Det är efter första världskriget som dagens Europa börjar tar form.

I juni för hundra år sedan föll skotten i Sarajevo som skulle utlösa första världskriget. När vapnen tystnade fyra år ­senare hade kriget skördat nio miljoner soldaters liv.
Kartor ritades om och nya länder uppstod. Krigets följder gör sig påminda än i dag. Det är efter första världskriget som dagens Europa börjar tar form.

Gavrilo Princip lutar sig framåt, sätter armbågarna mot bordet och ser på mig med fast blick.
– Jag är ingen historiker. Men jag har läst många böcker. Och det är klart att jag är stolt, säger han.
Den Gavrilo Princip som sitter mitt emot mig, på andra sidan kafébordet, talar om en annan Gavrilo Princip, släktingen som i ett attentat 1914 dödade Österrike-Ungerns tronföljare, ärkehertig Franz Ferdinand, och hans hustru Sophie.

Det var skotten i Sarajevo som blev upptakten till första världs­kriget.

Den Gavrilo Princip jag träffar är 62 år, utbildad ekonom och brukar kallas för sitt smeknamn Bato (lillebror eller kompis). Nu är han delägare i ett motell i närheten av Sarajevos flygplats, och det är i ­motellets kafé, med vinröda väggar och inramade bilder av muskulösa bilar, vi träffas. Batos farfar var kusin med den Gavrilo Princip som höll i pistolen.

Fast, och det ska sägas med en gång, det är inte för att det ödesdigra attentatet triggade i gång en händelsekedja som ledde till första världskriget som Gavrilo Princip hyllar sin namne, utan för att han ser honom som en serbisk frihetskämpe som stod upp mot Öster­rike-Ungern, den tidens härskare i Bosnien-Hercegovina.

Bato har på sig jeans, rutmönstrad vit skjorta och en svart tröja. Näsan är smal och markerad, ett drag man känner igen från bilder på hans namne. På bordet ligger ett paket cigaretter av märket Drina och han röker som en borstbindare.

Gavrilo Bato Princip har fått sitt namn efter sin kände släkting. Men det talades sällan om anfadern eller om historia i familjen:

– Det förflutna har alltid rivit upp sår. Två släktingar dödades av (fascistiska) Ustasja under andra världskriget, en farbror var jugoslavisk partisan och dog även han under kriget. Historia var tabu. Även det som hände 1914.

Men Bato gillade historia i skolan, senare i livet har han läst in sig på skotten i Sarajevo och han har sin bild både av världs- och familje­historien klar för sig. Heter man Gavrilo Princip kommer man inte undan det förflutna.

I sommar är det precis 100 år sedan första världskriget började. Utställningar, minnesevenemang och ceremonier kommer att avlösa varandra överallt i Europa. Bara i Tyskland lär det komma ut 150 böcker om första världskriget, i Frankrike hela 300. Och BBC ska sända 2 500 tv-timmar om ”The great war”, som det fyra år långa kriget kallas i Storbritannien.

Hundraårsminnet kommer också att digna av lärda debatter om vem som bar skulden till krigsutbrottet. Tyskland, Österrike-Ungern, Serbien? Eller är ansvaret jämnare fördelat mellan den tidens stormakter, som historikern Christopher Clark föreslår i den nya och storsäljande boken ”The Sleepwalkers” (Sömngångarna)?

Här i Sarajevo är det en annan fråga som delar sinnena. Och den debatten gillar inte Bato. I skolan, på den jugoslaviska tiden, lärde han sig att hans släkting var frihetskämpe, antiimperialist och hjälte.

– Den som vill skriva om historien är en galning. Min släkting kommer att förbli en hjälte för alla serber, ända tills världen går under.

Men den åsikten håller inte alla i det postjugoslaviska Sarajevo med om. För många är Gavrilo Princip en mördare och kanske till och med terrorist. Och vad man tycker följer de etniska skiljelinjerna.

○ ○ ○

Gatukorsningen vid bron över floden Miljacka, där Franz Ferdinand och hans gemål Sophie dödades, ligger bara ett par kilometer från motellet där vi träffar Gavrilo Bato Princip.

Den 28 juni 1914 var en solig och vacker sommardag i Sarajevo. Staden var pyntad inför det celebra besöket och vägen som tronföljarparet skulle färdas var kantad av nyfikna Sarajevobor.

I stadens trånga marknadsgränder serverades gratis kaffe och på restauranger med utsikt över Franz Ferdinands färdväg var det fullsatt.

Men alla var inte lyckliga över besöket från Wien. Balkan kallades vid den här tiden för Europas krutdurk. Bosnien, som tillhörde det österrikisk-ungerska kejsardömet, var ett lapptäcke av ortodoxa serber, muslimska bosniaker och katolska kroater. Och dagen för besöket var kanske illa vald. Samma datum 1389 besegrade en ottomansk armé serbiska trupper på Trastfältet, en händelse som är central i serbisk historia.

Österrike-Ungern hade fått rätt att förvalta Bosnien ett par årtionden tidigare på den så kallade Berlinkongressen. 1908 annekterade Österrike-Ungern området.

Det österrikisk-ungerska kejsardömet brukar ofta kallas en ”Vielvölkerstaat” – ett land med många olika folk som, enligt idealbilden, levde fredligt och friktionsfritt med varandra. Fast alla var inte nöjda. På Balkan spirade nationalistiska idéer, och serber och andra som ville skapa ett sydslaviskt rike såg Österrike-Ungern som en ockupationsmakt.

Det fanns varningar inför Franz Ferdinands resa. Hustrun Sophie var orolig och hade helst velat att paret stannat hemma, men tronföljaren ville absolut genomföra besöket.

Gavrilo Princip var 19 år 1914, han var bosnienserb och var med i Mlada Bosna (Unga Bosnien), en revolutionär nationalistisk rörelse som drömde om ett sydslaviskt rike.

Attentatet var noga planerat, och Princip var långt ifrån ensam. När bilkolonnen med Franz Ferdinand närmade sig stod hela sju möjliga attentatsmän på post vid kortegevägen längs floden Miljackas norra sida.

Vapnen hade de sammansvurna fått från Svarta handen, en hemlig och nationalistisk organisation med band till den serbiska underrättelsetjänsten.

Franz Ferdinand och Sophie hade tillbringat tre dagar i kurorten Ilidza innan det var dags för resans höjdpunkt – besöket i Sarajevo. Tronföljaren hade på sig blå uniformsjacka och svart hjälm med gröna fjädrar, Sophie var klädd i vitt. Kolonnen som körde in i Sarajevo bestod av sex bilar, tronföljarparet färdades i nummer två, ett sexsitsigt åk av märket Graf & Stift med nedfälld sufflett.

Den förste attentatsmannen fick syn på en polis när kortegen närmade sig och blev skraj. Men nummer två, 19-årige Nedeljko Cabrinovic, kastade sin bomb – bara för att missa tronföljarbilen. Bomben small först när nästa bil i kortegen passerade. Cabrinovic svalde en giftkapsel och försökte hoppa ner i floden, men cyaniden var för svag och han greps.

Bomben skadade flera personer, men ingen av dem livsfarligt.

Tänk tanken att något sådant skulle hända i dag, att en toppolitiker eller kunglighet, säg Barack Obama eller drottning Elizabeth skulle utsättas för ett attentat på öppen gata. Då skulle han eller hon snabbt som ögat föras från platsen och vägspärrar skulle sättas upp på nolltid.

Men det här var 1914, och bilen med Franz Ferdinand fortsatte mot rådhuset.

Där väntade borgmästaren som chockad klamrade sig fast vid det urspungliga välkomsttalet. Men Franz Ferdinand var rasande. ”Vad ska jag med ert tal till? Jag kommer med fredliga syften till Sarajevo och någon kastar en bomb. Det är ­oerhört!” ropade han.

Franz Ferdinand och hans följe bestämde sig för att åka till sjuk­huset för att besöka en överstelöjtnant som skadats av bomben.

Bilarna körde samma gata som förut, men åt andra hållet. Vid Latin­bron fick chauffören veta att han valt fel väg. Och just där befann sig Gavrilo Princip, mer eller mind­re av en slump, när bilen stannade för att kunna vända. Princip drog fram sin pistol och avfyrade två skott – det första träffade Sophie i magen, det andra rev upp ett stort sår i Franz Ferdinands hals. Båda dog innan de kommit till sjukhus.

Gavrilo Princip svalde även han en självmordskapsel. Men giftet fungerade inte och han greps omedelbart.

Attentatet i sig var knappast orsaken till första världskriget, menar historiker. Men skotten i Sarajevo utlöste en månadslång hektisk aktivitet mellan Europas stormakter samtidigt som den militära mobiliseringen började. Österrike-Ungern anklagade Serbien för att ligga bakom mordet. Tyskland slöt upp på Österrike-Ungerns sida, Serbien sökte stöd hos Ryssland, som dessutom var allierat med Storbritannien och Frankrike.

Österrike-Ungern ställde den 23 juli ett ultimatum till Serbien, bland annat med krav på att få delta i polisutredningen av morden. Regeringen i Belgrad fick 48 timmar på sig att svara. Serbien sade ja till det mesta, men ville inte släppa in öster­rikarna i utredningen.

Krisen kulminerade under ”den svarta veckan”:

Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien

Den 1 augusti förklarade Tyskland krig mot Ryssland.

Den 3 augusti förklarade Tyskland krig mot Frankrike.

Den 4 augusti gick Tyskland in i Belgien vilket ledde till att Storbritannien förklarade krig mot Tyskland.

Den 6 augusti förklarade Öster­rike-Ungern krig mot Ryssland.

När vapnen tystnade fyra år senare hade Europas urkatastrof, som första världskriget kallats, skördat nio miljoner soldaters och flera miljoner civilas liv. Europa och världen förändrades – kartor ritades om och nya länder uppstod. Kejsarna försvann i Österrike-Ungern och Tyskland, i Ryssland hade revolutionen redan 1917 sopat bort tsaren.

○ ○ ○

Platsen där Gavrilo Princip avlossade sina skott ligger mitt i Sarajevo. 1914 fanns Moritz Schillers delikatessbutik i hörnet där Gavrilo Princip stod och tryckte. I dag är huset museum och ett ”måste” för alla besökare i staden. Nu i sommar, i samband med hundraårsminnet, räknar museet med att sälja fler biljetter än någonsin.

Redan här, vid attentatsplatsen, börjar dispyten mellan bosniaker, kroater och serber om hur man ska se på Gavrilo Princip. I och kring Sarajevo är det främst bosniaker och serber som träter. Bråket kan handla om en skylt.

Den som var här före 1990-talets Bosnienkrig kommer ihåg en platta i väggen med kyrilliska (serbiska) bokstäver: ”Från den här platsen uttryckte Gavrilo Princip den 28 juni 1914 med sina skott folkets protest mot tyrannin och vårt folks flera århundraden långa ­längtan efter frihet.” Nedanför skylten fanns ett par symboliska fotavtryck i cement där Princip kan ha stått.

Nu, efter Bosnienkriget, har en annan skylt satts upp: ”Härifrån mördade Gavrilo Princip den 28 juni 1914 den österrikiske tronarvingen Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie”, står det med latinska (bosniakiska och kroatiska) bokstäver. Och Princips fotavtryck är borta från trottoaren. Allt är neutralt, precis som den nya utställningen inne på museet. Talet om frihetslängtan och protest mot tyranniet är borta.

Det är bra att det är så, tycker Ismeta Fejzic, en pensionerad jurist som kommer gående förbi museet och över Latinbron som fortfarande spänner över floden. Solen skiner den här vårdagen också, precis som på den där söndagen för hundra år sedan, även om det ännu inte är hett som i juni.

Ismeta Fejzic bodde i Sarajevo under serbernas fyra år långa belägring av staden under 1990-talets krig. Den erfarenheten färgar allt, förklarar hon.

– För mig är Princip en terrorist. Han var serbisk nationalist. Samma idéer och strömningar finns än i dag – i medier och i retoriken från politiker i den serbiska delen av Bosnien (Republika Srpska).

För Ismeta Fejzic är det nationalismen som är orsaken till Bosniens olyckor, så varför ska man hylla Gavrilo Princip? undrar hon.

Vill man höra den andra sidan får man bege sig till Sarajevos serbiska del, det som kallas för Östra Sarajevo. Här träffar vi Zoran Golijanin som äger Caffe Soho där ett stort porträtt av Gavrilo Princip hänger på en av väggarna. ”Våra skuggor ska vandra genom Wien och skrämma de styrande”, står det bredvid porträttet, samma ord som Princip ristade in i väggen på fängelse­cellen i Theresienstadt (i dag Terezin i norra Tjeckien) där han dog i tuberkulos 1918.

På fiket går kaffemaskinen för fullt och servitriserna har styvt jobb med att bära ut beställningarna.

Kaféägaren hängde upp bilden med citatet som ett svar på ”hjälte eller terrorist-debatten”, säger han.

– Det avgörande är att attentatet inte utfördes i Wien, utan i Bosnien som var ockuperat. Österrike-Ungern var en ockupationsmakt.

Golijanin menar att Princip är lika aktuell som någonsin och att Bosnien åter är ockuperat.

– De som äger bankerna äger också landet, och bankerna är öster­rikiska, precis som för hundra år sedan. I skolan lärde jag mig att Gavrilo Princip är en hjälte. Ge mig ett argument för att jag ska ändra uppfattning. Ett enda, säger han och slår ut med armarna.

○ ○ ○

Att åsikterna går isär ”på gatan”, kan ju vara en sak. Men i den vetenskapliga världen borde det kanske gå att hitta en dialog där argumenten inte är lika oförsonliga.

Sarajevos historiker är också aktiva inför sommarens hundraårsdag. Men även de är osams.

Historiska institutet i Sarajevo har bjudit in till en konferens över flera dagar och fått ”ja tack” från forskningsinstitut i Österrike, Tyskland, Ungern, Bulgarien, Makedonien och Kroatien.

– Vi bjöd in serbiska institut också, men de sade nej, förklarar Vera Katz, en av arrangörerna.

Hon tror att de serbiska historikerna egentligen hade velat komma, men att besluten fattades på regeringsnivå i Belgrad.

Vera Katz menar att historien under den kommunistiska Jugoslavientiden var politiserad, att man plockade de delar som passade i den egna berättelsen. Osmaner (turkar) och österrikare såg man som ockupanter, medan Princip och Mlada Bosna slogs för friheten. Hon vill inte sätta någon stämpel på Princip, men tycker att det är dags för en odogmatisk syn.

– Fast det är svårt. Vi har fått kritik för att de historiska institut vi samarbetar med är från första världskrigets förlorarländer. Många tänker fortfarande i sådana termer, hundra år senare, menar Vera Katz.

Även Katz hoppar fram och tillbaka i tiden när hon pratar, från Balkan som det var för hundra år sedan till 1980- och 90-talen.

– Ibland verkar det som om en storserbisk ideologi alltid varit levande.

Det låter som en koppling till upplevelser från 1990-talets Balkankonflikter. Är det Bosnienkriget som är orsaken till att synsätten är så olika? Katz halvduckar på frågan.

– Det finns fortfarande nationalistiska tolkningar av historien och det påverkar samtiden. Och det ligger i den politiska elitens intresse att skillnaderna finns kvar, svarar Vera Katz.

Vi reser till Pale, småstaden femton kilometer utanför Sarajevo där bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic hade sitt högkvarter under Bosnienkriget. Historikern Draga Mastilovic, som håller till i en nybyggd universitetsbyggnad, menar att försöken att omtolka Gavrilo Princip kommer från väst och är ett försök från Österrike och Tyskland att skriva om historien.

– Sommarens historiekonferens ingår i ett aggressivt tyskt inflytande, säger han.

Draga Mastilovic talar inte om Mlada Bosna, organisationen som Gavrilo Princip tillhörde, som en serbnationalstisk utan som en sydslavisk rörelse. Bland de sju sammansvurna på attentatsdagen fanns fem serber, men också en muslim och en kroat.

– Mlada Bosna var en föregångare till de idéer som skapade Jugoslavien, ett land där olika slaviska folk samsades, menar han.

Draga Mastilovic håller med om att klyftan i historiesynen är djup. Ändå tycker han att en vetenskaplig dialog borde vara möjlig.

– Men politikens inflytande är stort, och en gemensam politisk tolkning av historien – nej, det är inte möjligt, säger Mastilovic.

– I år kommer gamla sår att öppnas igen, spår han.

○ ○ ○

Mitt i alla dessa krockande ståndpunkter ska Sarajevo i sommar minnas hundraårsdagen av skotten. Kanske gör arrangörerna av programmet klokt i att inte lyfta fram skotten och Gavrilo Princip under evenemangen i juni – i stället bjuds det på en ung musikfestival, ett cykellopp och filmvisningar in­nan allt avslutas med en konsert med Wiens världsberömda filharmoniorkester i Nationalbiblioteket, den storslagna och historiska byggnad som sköts sönder under bosnien­serbernas belägring och som nu ska återinvigas.

– Målet är att sända ett budskap om fred och försoning från Sarajevo, säger Jasmina Pasalic i programkommittén.

Att just Wienfilharmonikerna, från den gamla härskarmaktens huvudstad, har bjudits in hade kunnat bli kontroversiellt.

– Någon gång måste vi komma över det förflutna, kommenterar Jasmina Pasalic som är försiktig i tolkningen av Gavrilo Princips skott.

– Österrike-Ungern var en ockupationsmakt. Men Franz Ferdinand hade rätt att vara här. Jag kan inte avgöra om Princip är hjälte eller terrorist, säger Pasalic som har en bakgrund som diplomat.

Sarajevo är inte enda platsen på Balkan där hundraårsdagen kommer att uppmärksammas. Både i Republika Srpskas ”huvudstad” Banja Luka och i Visegrad kommer bosnienserberna att hylla Gavrilo Princip. Och i Serbiens huvudstad Belgrad ska en staty av Princip resas.

En kopia av den statyn ska också avtäckas i en park i Östra Sarajevo kvällen före årsdagen av attentatet.

Borgmästaren Ljubisa Cosic säger att statyn inte är en kritik av de centrala evenemangen.

– Jag har inget emot det officiella programmet. Men jag vill få min röst hörd och kunna säga att det inte var en terrorakt som blev upptakten till första världskriget. Här i Östra Sarajevo ser 95 procent Gavrilo Princip som en befriare, förklarar Cosic.

För Gavrilo Bato Princip kommer kvällen när statyn avtäcks att bli en stor upplevelse.

– Han är värd en staty. Jag kommer gärna, säger han.

Så bjuder Bato på en egen teori kring attentatet.

– Franz Ferdinand var inte särskilt populär i Wien och många ogillade hans äktenskap med Sophie. I vanliga fall hade han åtminstone fem livvakter omkring sig. Men i Sarajevo fanns det bara tre. Kan det vara så att några i Wien skickade Franz Ferdinand till Sarajevo för att de ville bli av med honom? säger han och ler förtjust åt konspirationsteorin.

○ ○ ○

Men Bato Princips leende stelnar när dagens verklighet i Bosnien kommer på tal.

Bosnien-Hercegovina är efter 1990-talets krig etniskt splittrat. Landet är uppdelat i Federationen (bosniaker och kroater), Republika Srpska (serber) och ett särskilt område (Brcko). Federationen är i sin tur indelad i tio kantoner. Inget annat land i världen har ett sådant överflöd på politiska potentater – det finns tre presidenter och fjorton premiärministrar på olika nivåer.

Det komplicerade politiska systemet är en följd av Daytonavtalet, överenskommelsen som fick stopp på Bosnienkriget i slutet av 1995. Avtalet var ett bra sätt att få slut på striderna, men det är en dålig grund att bygga ett land på, har det sagts. I vår har Bosnien skakats av de mest omfattande protesterna mot korruption och usla levnadsförhållanden sedan Bosnienkrigets slut. Många ger det invecklade systemet skulden för att landet står och stampar. Där logiken tar slut börjar Bosnien, säger en politiker till oss.

Efter Bosnienkriget tillsatte det internationella samfundet en ”hög representant” som en sorts överrock på Bosniens politiker, en post som Carl Bildt var den förste att inneha. Som en historiens ironi kommer den nuvarande höge representanten från Österrike, samma land som styrde i Bosnien och Sarajevo 1914.

Vi träffar Valentin Inzko på hans kontor ett par trappor upp i ett nytt hus med stora fönster. På ett stort konferensbord ligger ett par mappar med papper som ska gås igenom. Floden flyter förbi strax utanför och på en bro i närheten dog Bosnienkrigets första offer i Sarajevo i april 1992.

Inzko är en erfaren diplomat – klädd i mörk kostym, vit skjorta och gulsvart slips – med många år på Balkan bakom sig.

– Bosnien behöver mer europeiskt tänkande, mer försoning, menar han.

Även Valentin Inzko har noterat hur synen på Gavrilo Princip skär mellan befolkningsgrupperna, och han är orolig för att gamla sår ska öppnas igen när debatten skruvas upp inför hundraårsdagen av attentatet.

– I Bosnien är det förflutna alltid närvarande, konstaterar den höge representanten.

Inzko hade hoppats att EU i år, lagom till hundraårsjubileet, skulle upphöja Bosnien till kandidatland. Men den drömmen har fått skjutas på framtiden.

– Det krävs ledare som vill samarbeta. Men många tänker på samma sätt som under Bosnienkriget för tjugofem år sedan, menar Inzko.

På motellfiket med de vinröda väggarna drar Gavrilo Bato Princip ett bloss till på cigaretten och konstaterar att det här är en del av världen som ännu inte har kommit till ro, hundra år efter första världskriget:

– I Bosnien finns det tre nationaliteter och tre sanningar – en serbisk, en muslimsk och en kroatisk. Så var det för hundra år sedan och så är det fortfarande.


Thomas Hall, DN





  • Comments(0)//observer.hunsor.se/#post206