HUNSOR Observer

HUNSOR Observer

free, independent information resource

www.hunsor.se/ehunsor.html » Hungary by Hunsor

Kroatien, med andraklassbiljett på EU-tåget

European UnionPosted by administrator Mon, July 01, 2013 12:56:11
Vad väntar egentligen Kroatien efter inträdet i den ekonomiskt sargade unionen? Författaren Slavenka Drakulic firar i dag med tveksamhet, men påminner om att freden är värd ett högt pris.

Så ska Kroatien äntligen träda in i EU. Jag minns hur vi avundades bulgarerna och rumänerna när de för några år sedan släpptes in, före oss. Det var inte rättvist som vi såg det, eftersom kroaterna – som vår förre president Franjo Tudjman brukade säga – var "européer före Europa". Och nu, den första juli, ska Kroatien bli medlem.

Vi borde alltså fira? Eller kanske inte? Det är inte helt uppenbart numera, EU är något annat än det var för tio år sedan när Kroatien påbörjade inträdesprocessen. Och kanske är det en av förklaringarna till att bara 43,5 procent av väljarna deltog i förra årets folkomröstning. Majoriteten av dem, 66 procent, var för att gå med i unionen, men glädjen förstördes av det låga valdeltagandet.

Vad väntar egentligen Kroatien efter inträdet i den ekonomiskt sargade unionen? Författaren Slavenka Drakulic firar i dag med tveksamhet, men påminner om att freden är värd ett högt pris.

Så ska Kroatien äntligen träda in i EU. Jag minns hur vi avundades bulgarerna och rumänerna när de för några år sedan släpptes in, före oss. Det var inte rättvist som vi såg det, eftersom kroaterna – som vår förre president Franjo Tudjman brukade säga – var "européer före Europa". Och nu, den första juli, ska Kroatien bli medlem.

Vi borde alltså fira? Eller kanske inte? Det är inte helt uppenbart numera, EU är något annat än det var för tio år sedan när Kroatien påbörjade inträdesprocessen. Och kanske är det en av förklaringarna till att bara 43,5 procent av väljarna deltog i förra årets folkomröstning. Majoriteten av dem, 66 procent, var för att gå med i unionen, men glädjen förstördes av det låga valdeltagandet.
Annons:

Argumenten mot medlemskap varierade, från att EU faller isär över förlusten av suveränitet och nationell identitet till motstånd mot globaliseringen och slaveri under utländskt kapital. Intressant nog sammanföll den politiska vänsterns och högerns argument just i frågan om den sortens förluster. De som var för, framför allt politiker, talade på ett ganska barnsligt sätt som om en rad godsaker väntar: vi ska få utländska investeringar, jobb och kapital, de lät lite som ungar som väntar på jultomten. Stabilitet och fred i regionen nämndes också, men inte som den viktigaste punkten på önskelistan. Märkligt, med tanke på de inte särskilt avlägsna krigen.

Man behöver knappast nämna att ingen talade om vad Kroatien och dess befolkning skulle kunna bidra med i den nya unionen.

Både de som argumenterade för medlemskap och de som var emot inför omröstningen hade rätt. Ja, landet kommer att förlora en del av sin politiska suveränitet (men inte nödvändigtvis sin nationella identitet) och ja, Kroatien kommer att bli mer utsatt för den brutala kapitalistiska modellen, även om våra egna skurkar redan varit rätt bra på att klå landet på dess rikedomar genom privatiseringsprocessen.

Men det verkliga dilemmat bakom folkomröstningen var: Skulle Kroatien kunna överleva och vara livskraftigt på egen hand, utanför EU? Utan att vara rikt som Norge, vill säga. Det finns inga skäl att tro att ett litet land på 4,5 miljoner invånare vars främsta "produkt" är turism skulle vara livskraftigt på egen hand, eftersom vi gör av med mer än vi tjänar – Grekland är ett belysande exempel. Till sist stöddes jasidan även av katolska kyrkan! För prästerskapet är medlemskap i EU det avgörande beviset för att vi kroater (som är katoliker) är européer, medan de, serberna (som är ortodoxa), inte är det. Ändå kommer även serberna att ansluta sig så snart de lyckas lösa problemen med Kosovo.

För mig framstår allt det där som besynnerligt, eftersom vi i Jugoslavien för bara omkring tjugo år sedan gick i krig för att komma loss från varandra. Nu verkar det som om vi särade på oss bara för att enas i en annan, men liknande union. Det är vad jag kallar "paradoxen Balkan".

I dag ser Serbien, Makedonien, Bosnien och Herzegovina, Montenegro och Kosovo – stater som ingick i det tidigare Jugoslavien – men även Albanien, Vitryssland och Ukraina, som även de står utanför, med avund på Kroatien. Men det är inte längre så säkert att våra grannar borde anse oss så lyckligt lottade. För vad är det egentligen som väntar oss?

I själva verket klagar många medborgare i tidigare kommunistiska länder – från Polen och de baltiska länderna till Rumänien, Slovakien, Bulgarien, Tjeckien och Ungern som alla redan är medlemmar, för att inte tala om folk från det tidigare DDR – på att människor i väst behandlar dem som "andra klassens medborgare".

Det är inte svårt att föreställa sig hur de känner. När jag gick i grundskolan i Jugoslavien sent på femtiotalet gjorde vi ofta utflykter med tåg. På den tiden var tågen indelade i tre klasser: första klass hade kupéer med stoppade säten i röd sammetsplysch som på teatrar; andra klass var förstås mindre bekväm med säten av ljusbrun plast som kladdade fast i skinnet och luktade – just plast.

Tredje klass hade inte ens kupéer, än mindre säten. Där fanns rader med hårda träbänkar, och man kände sig verkligen som en tredje klassens resenär. Det var obekvämt, smutsigt och stinkande. Det fanns inte en chans att ta sig över till and­ra klass, där fanns en lärare och en än högre auktoritet, en konduktör som lade vikt vid att följa regler och villkor för byte. Ens enda tröst var att man var med på samma tåg.

I parallellen med EU delas förstaklassvagnen mellan kärngruppen, lyxklubben som verkligen bestämmer, och resten av eurozonen. Sedan finns en andra klass som består av de tidigare kommunistländerna, även om det är stor skillnad mellan Polen och Rumänien, Tjeckien och Bulgarien. De är alla jämlika, men "vissa är mer jämlika än andra", som George Orwell så koncist formulerade den sortens hållning 1945, fast då i en allegori över det kommunistiska samhället i romanen "Djurfarmen".

Därnäst finns de övriga, tågets sista del, tredje klass med dess träbänkar. Och även den är delad mellan dåliga elever och sämre, mellan dem som kan få godkänt och klara sig till nästa steg, ta sig upp i andra klass, och resten. Man kan lätt se hur de bättre eleverna sitter tätt intill läraren och lyssnar uppmärksamt. Sedan finns de som vanligtvis sitter längst bak och inte bryr sig om undervisningen och hoppas att de ändå ska nå dit någon gång, om så bara av strategiska skäl, som Ukraina och Vitryssland.

Men är det rättvist att än en gång bunta ihop dessa tidigare kommunistländer från östra Europa, i och utanför EU, både de lyckosamma och de mindre lyckosamma? Det är trots allt över tjugo år sedan kommunistblocket föll samman och dessa länder till sist vann friheten att lösgöra sig från sin gemensamma politiska nämnare och dra fördel av sina historiska skillnader. De förtjänar att ses som enskilda länder med liknande men olika hi­storier och även liknande men olika sorters kommunism: gulaschkommunism i Ungern, bunkerkommunism i Albanien, liberal kommunism i Jugoslavien – och så vidare.

Jag tror ändå det finns skäl att titta på vad som varit gemensamt för dem alla, om så bara för att bättre förstå deras postkommunistiska erfarenheter och deras nuvarande känslor av otillräcklighet och ojämlikhet – från Tjeckien till Serbien, från Polen till Albanien. Det faktum att de alla har liknande erfarenheter av kommunism tror jag än i dag återspeglas i vissa gemensamma drag . Många människor uppvisar liknande vanor, beteenden, världsåskådningar och åsikter; med andra ord en särskild mentalitet. Och den mentaliteten är väldigt svår att förändra.

Kommunismen i Sovjet och östblocket kollapsade oavsiktligt, av misstag. Man glömmer lätt att upptakten, Michail Gorbatjovs försök med glasnost och perestrojka, var tänkt att förbättra det politiska sy­stemet och hålla det vid liv, inte att avskaffa det. Det avskaffades av alla upptänkliga andra skäl, men det var definitivt inte hans avsikt. Gorbatjovs viktigaste bidrag till händelserna 1989 var att inte agera när det politiska skeendet gled honom ur händerna.

Utom i Polen, där den revolutionära rörelsen Solidaritet varit pådrivande i åratal, men ändå inte på egen hand förmådde störta den kommunistiska regeringen, skedde sammanbrottet för de kommunistiska regimerna mer eller mindre utan folkligt deltagande. De bara imploderade. Massornas passivitet, om något, är en viktig gemensam nämnare som påverkar mentaliteten.

Därnäst kommer kollektivism, i motsats till individualism, ett sätt att se sig själv som en del av en massa, en klass, en grupp, en nation, ibland till och med en klan. Det är komplicerat att börja handla som en individ, för trots demokratin är det svårt för den som har en kommunistisk bakgrund att tro att individuella åsikter, initiativ eller röster skulle kunna påverka något till det bättre snarare än att mest skapa problem för en själv.

Att agera självständigt som individ innebär för övrigt att ta på sig ett individuellt ansvar, och sådant tar lång tid att lära sig. Särskilt om man är van att skylla även personliga misslyckanden på myndigheterna. Den bristen på ansvar har visat sig vara ett allvarligt handikapp under den postkommunistiska eran.

Ett annat viktigt drag i den nedärvda mentaliteten är egalitarism. De nya politiska och ekonomiska förändringarna uppfattades som ett löfte om rikedomar, som ett konsumentparadis för alla. Men förändringarna från ett totalitärt politiskt system till ett demokratiskt, från planekonomi till kapitalism, innebar inte automatiskt ett bättre liv för alla. Tvärtom karakteriserades övergången av en ny sorts fattigdom och osäkerhet, ett växande gap mellan rika och fattiga, hög arbetslöshet och en förfärande korruption på alla nivåer. På två decennier har en besvikelse sakta sjunkit in: inte nog med att de gamla drömmarna aldrig förverkligades, de flesta av de nya löftena höll inte heller. Det uppfattades som "orättvist".

Det som följde var en vida spridd misstro mot politiska eliter, demokratiska procedurer och statliga institutioner. Ett slags övergångsförlust, eftersom frågan som uppstod var: övergång till vad? Vart? Efter finansmarknadens kollaps och eurokrisen tycks det som om lokomotivet som drar tåget har tappat fart – för att nu återvända till bilden av EU som tåg. Det är också tydligt att inte alla nya EU-medlemmar helhjärtat stödjer projektet, och att klyftorna ökar.

Tjecker, ungrare, de baltiska länderna, Bulgarien, Rumänien – de ger alla uttryck för det på olika sätt. Deras missnöje och misstro märks från den tjeckiska regeringskrisen 2009 till protester mot åtstramningsåtgärder i Bukarest och Ungerns vanskötsel av medier och konstitution, trots alla varningar från EU.

Vid sidan av alla komplikationer i uppdelningen mellan öst och väst uppstod så plötsligt ytterligare en, mellan Europas nord och syd. Grekland, Italien, Spanien och Portugal anses alla till vår och deras oerhörda förvåning som dåliga elever! Det traditionellt toleranta norr är nu ledande i högerpopulism när det växer fram nynationalistiska partier som Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Frihetspartiet i Holland. Vissa politiska ledare har varit snabba att identifiera den växande känslan av oro och osäkerhet som en "nationell identitetskris". Som om politiker när de inte har något annat att säga erbjuder nationell identitet i utbyte mot känslan av säkerhet. Det är lätt att använda immigranter som syndabockar, särskilt muslimer.

Även om den sortens ledare inte har mycket att erbjuda så tillhandahåller de ändå något att skylla på, det må vara immigranter, globaliseringen, hedonism, dekadens, kapitalism, korruption, demokrati, gamla kommunister, nya oligarker, väst, eller romer. Osäkerhet föder rädsla – och rädda samhällen har en tendens att sluta sig.

Den yttersta konsekvensen av den pågående krisen – säger vissa experter – kan mycket väl bli en kris för själva den globala kapitalistiska modellen.

Ändå publicerade Financial Times så sent som i juni förra året resultatet av en jämförande studie som drog en helt annan slutsats. Den europeiska utvecklingsbanken och Världsbanken hade studerat 34 länder i östra och västra Europa. Trots att de blivit illa åtgångna av finanskris och åtstramningar tycktes invånare i tidigare kommunistländer mer tillfredsställda med sitt liv än medborgare i Västeuropa.

Det är lätt att förstå varför: för dem var livet trots allt bättre än det varit förut! Kan någon i Östeuropa under trettio i dag minnas att toalettpapper för inte så länge sedan var en lyx i de tidigare kommunistländerna? Jag gissar att min egen generation är den sista som kommer ihåg det, och att när vi är borta så är det helt bortglömt. Folk som är födda efter 1989 kommer häpet att säga: Fanns det inget toalettpapper på den tiden? Men det är ju bara omöjligt! Hur kunde ni leva utan?

Nu har vi vant oss vid alltihop – men också utvecklat en smak för mycket, mycket mer. Det gör oss olyckliga, eftersom längtan efter "mycket mer" tills vidare kommer att förbli oförlöst i både mer och mindre lyckosamma länder, i både andra och tredje klass. I det, tycks det, är vi alla ganska jämlika. Så även om de "nya" européerna i några år motstod den förhärskande dysterheten i väst håller de nu på att ge efter för den.

Ja, före 2008 fanns det hopp om att klyftan mellan öst och väst skulle kunna minska snabbare eftersom det då fanns mer av både medel och motivation. Nu, när hela tåget tycks ha saktat ner, blir chanserna allt sämre för dem i dess bakre del. Demokratin har sina svagheter och kapitalismen är i kris. Men vad skulle alternativet vara? Att hoppa av? Vända sig mot andra grannar österut?

Jag tror att de tidigare kommunistländerna, de som nu är med i EU eller ännu står på tröskeln, lite oftare borde påminna sig hur livet såg ut där för bara tjugo år sedan.

För Kroatien borde med tanke på de inte så avlägsna krigserfarenheterna fred och säkerhet vara viktigare än förväntade ekonomiska vinster.

Övers från engelska: Lars Linder

Slavenka Drakulic, DN

  • Comments(0)//observer.hunsor.se/#post190
« PreviousNext »